Recension: Fountain of Youth

Förra året kom den mycket ojämna brittiska regissören Guy Ritchie (Lock, Stock and Two Smoking Barrels) med en kvasidokumentärisk rövarhistoria som utspelade sig under andra världskriget.

Opretentiösa The Ministry of Ungentlemanly Warfare var en riktigt underhållande vinkling av en relativt okänd händelse från kriget – med Henry Cavill i lekfull högform.

Nu har britten flyttat till Apple TV+, fått en mycket större budget och försöker sig på en moderniserad up-tempo-version av Indiana Jones. Vissa skulle nog kalla filmen för en homage till den klassiska filmen med Harrison Ford i huvudrollen, medan andra, mindre diplomatiskt lagda, kanske skulle falla för den något mindre smickrande beskrivningen rip-off.

 

Fountain of Youth är en film som är svår att direkt ogilla, inte minst för att den pojkaktige John Krasinski (Tom Clancy’s Jack Ryan) är charmig i rollen som Luke Purdue. En lekfull, omogen grabb i en mans kropp som har vigt sitt liv åt att fortsätta sin fars jakt på oersättliga historiska artefakter.

Nu har han blivit finansierad av den förmögne och dödssjuke miljardären Carver (Domhnall Gleeson, Harry Potter). Han ger sig ut på en spektakulär, världsomspännande jakt efter den mytomspunna Ungdomens källa. Med hjälp av dolda ledtrådar i gamla tavlor, dammiga museer och dunkla stjärnbilder gräver sig gänget gradvis närmare den eftertraktade källan –  med sig får de, något motvilligt, Lukes syster Charlotte (Natalie Portman, Lady in the Lake) och hennes kaxige son Thomas.

Naturligtvis får våra vänner inte ta sig fram obehindrat på sin skattjakt. De jagas av Interpol, som leds av den oklanderligt klädde Abbas (Arian Moayed), och till och med Vatikanens innersta kretsar har en (bromsande?) hand med i spelet – deras utsända är den eldiga enmansarmén Esme (Eiza González, 3 Body Problem).

James Vanderbilt ligger bakom manuset och han har utan att skämmas hämtat ”inspiration” från ovan nämnda Indiana Jones-serie samt filmer som The Mummy, National Treasure, Den vilda jakten på stenen och en skvätt Tomb Raider. Visst, det är inget fel med att bli inspirerad av andra filmer, men hitta då på något nytt och följ inte bara formeln till punkt och pricka.

Vad som är värre än att kopiera andra äventyrsfilmer är att handlingen är för förutsägbar och upprepande, och att alla småkul one-liners inte sitter som gjutna utan ofta känns inövade och töntiga. Det finns en gräns för hur många gånger det är underhållande att se Esme och hennes babiangäng ”plötsligt” överraska Luke & Co, vilket följs av mediokert koreograferade slagsmålsscener.

Med detta sagt är Fountain of Youth inte på något sätt en helt igenom usel film – vilket framför allt ett gediget gäng skådespelare ser till. Vi får se Portman i en för henne ganska ovanlig roll, där hon överraskar positivt. Och den lekfulla, retfulla kemin mellan Portman och Krasinski är helt klockren.

Vi har dock svårt att köpa Lukes alltmer naiva attityd. En person som visserligen är en småskurk men som egentligen har sin moraliska kompass på plats.

Carver är däremot en av filmens mest intressanta karaktärer och Gleeson stortrivs i sin roll som lätt storhetsvansinnig och bortskämd finansmagnat. Tyvärr får vi bara se korta glimtar av Stanley Tucci, en fascinerande karaktär som kunde ha kastat mer ljus över mysteriet – kanske får han en mer framträdande roll i uppföljaren?

3 starka stjärnor till en film som förmodligen kommer att tilltala en lite yngre publik mer än en grinig medelålders recensent. Kort sagt: charmig men inte felfri eskapism.

Fountain of Youth har streamingpremiär på Apple TV+ i dag.