Recension: Mission: Impossible – The Final Reckoning

I år är det hela 29 år (!) sedan vi först stiftade bekantskap med Tom Cruise som den überhemliga specialagenten Ethan Hunt.

1996 återupplivade den visuella mästerregissören Brian De Palma (The Untouchables) och superstjärnan Tom Cruise actionthrillergenren, med en reboot av den klassiska TV-spionserien (1966-1973).

Mission: Impossible blev en dundersuccé hos både kritiker och publik – och en ny filmfranchise var född. För varje film sedan dess har Cruise & Co tänjt på gränserna för vad som är möjligt när det gäller actionscener, samtidigt som resebudgeten har fyrdubblats.

Nästan tre årtionden senare är den åttonde (och sista?) filmen i en av de största actionfranchiserna genom tiderna här. Med Mission: Impossible – The Final Reckoning tar Cruise och regissören Christopher McQuarrie oss med på en direkt uppföljare till Mission: Impossible – Dead Reckoning, och än en gång är en stor del av filmen inspelad i vårt grannland Norge.

 

Norgevän

Den entusiastiske megastjärnan Cruise, som själv utför de flesta stunts, kan uppenbarligen inte få nog av Norge. Under våren 2023 spelades unika scener in i Arktis, på Norges nordligaste utpost: Svalbard.

Det här är tredje gången som en Impossible-film spelas in i den karga norska naturen. Första gången superstjärnan tog med sig hela Mission: Impossible-cirkusen till Norden, och Norge, var under inspelningen av Mission: Impossible 6 – Fallout.

McQuarrie filmade då några galna actionscener där Cruise och Henry Cavill kämpar över, på och hängande från den spektakulära klippan Predikstolen.

Cruise återvände sedan till Norge hösten 2020 för att spela in scener till Mission: Impossible 7 – Dead Reckoning. Motorcykelhoppet från berget är än i dag ett av filmhistoriens mest iögonfallande actionstunts.

Efter att ha först gjort det till sitt mantra att byta regissör till varje ny film (De Palma, Woo, Abrams och Bird) har Cruise sedan den femte filmen i serien (Rogue Nation, 2015) hållit sig till samma man: Christopher McQuarrie. Och intressant nog har McQuarrie i hög grad filmat scener till den sjunde och åttonde Impossible-filmen samtidigt.

Den åttonde filmen (som ursprungligen hette Mission: Impossible – Dead Reckoning Part Two) skulle ha gått upp på biograferna förra året, men omskrivningar och ständiga inspelningar av nya scener har försenat och fördyrat produktionen. Filmen sägs ha kostat mer än vansinniga 400 miljoner dollar. Och det märks! Om alla omskrivningar och den växande budgeten har gynnat den är mer osäkert.

 

Den katastrofala AI-faran

I den förra filmen var det, tidsenligt nog, en osynlig fiende i form av AI-programmet ”The Entity”, som hade en förmåga att ta full kontroll över alla nätverk, kommunikationer och militära installationer, som spionorganisationen IMF tampades med.

En enad värld fick finna sig i att vara chockade åskådare och fruktade att förlora kontrollen fullständigt, inklusive över kärnvapnen. Resultatet blev ett slagsmål där stormakterna och underrättelsetjänsterna i alla länder kämpade inbördes för att få tag på ”Pandoras ask” – men för att göra det behövde de två nycklar.

Vi snackar om en ChatGPT på kokain, speed, Red Bull och Viagra, gånger hur mycket som helst!

När vi lämnade Ethan Hunt och ficktjuven Grace (Hayley Atwell) hade de fortfarande inte fått kontroll över AI-monstret och när vi nu återförenas med våra hemliga hjältar har programmet tagit kontroll över vapenarsenalen i det ena kärnvapenlandet efter det andra. Den sista försvarslinjen är (naturligtvis) USA och presidenten (Angela Bassett) måste fatta det obehagliga beslutet om de ska inleda ett förebyggande anfall eller inte.

I bakgrunden lurar den enigmatiske superskurken Gabriel (Essai Morales, Ozark) som vill släppa lös ”The Entity” och för evigt förändra världen som vi känner den.

Med Luthers (Ving Rhames) egenkomponerade virus och nyckeln i handen förs Hunts team tillbaka till Berings hav för att ta sig in i den sjunkna ryska atomubåten ”Sevastopol”. Där finns AI-programmets källkod, som kan användas för att stänga ned det.

Men först blir det ett långt intro och en sammanfattande tillbakablick på M:I-historien.

Messias?

McQuarrie och Crusie missar inte ett enda tillfälle att betona att den här filmen är Hunts svanesång, där hela hans IMF-karriär ska sammanfattas – och broderar ut att hela hans yrkesliv har ”lett fram till den här punkten” i historien.

Impossible-filmerna har alltid mer eller mindre haft ett skimmer av självhögtidlighet och pompösitet, men Final Reckoning tar konceptet till nya höjder. Den första timmen är väldigt seg och använder tillbakablickar för att länka samman de sju tidigare filmerna och nästan framställer Cruise som Frälsaren – nu är det självaste Messias som ska rädda världen och mänskligheten från total förintelse.

Tonläget ligger på en konstlad och allvarlig nivå, det nästan viskas om situationens allvar och förklarar otroligt omständligt vad som har hänt och vad IMF-teamet måste göra för att rädda världen.

Dialogen mellan Hunt, Grace, Benji (Simon Pegg), Luther, Paris (Pom Klementieff) och Degas (Greg Tarzan Davis) är svulstig och framhärdande – och förvånansvärt humorbefriad (vart tog den där pigga glimten i ögat vägen?). Atwell kom in som en frisk fläkt och ”normalitet” i förra filmen, men den här gången är hennes karaktär trist och för lite närvarande.

Och varför i hela friden man har valt att Paris-karaktären ska få fortsätta är obegripligt. Hennes enda uppgift är att vandra omkring och se förorättad och storögd ut och ge ifrån sig franska floskler.

Gabriel är inte heller någon värdig motståndare till Hunt och IMF-teamet. Han är en alltför generisk och diffus skurk, helt enkelt ospännande, och når inte seriens bästa skurk (Philip Seymour Hoffman) ens upp till knäna.

Och apropå Hoffman och Mission: Impossible III (2006) så drar den här filmen långa paralleller till Hunts brokiga karriär som agent och de (felaktiga?) besluten han har fattat. Det fungerar bra och skapar lite av en ”Endgame”-känsla till det sista kapitlet.

Mission: Action!

För varje Impossible-film har budgeten ökat och mer och mer fokus har lagts på att spela in de mest enastående och häftigt spektakulära actionscenerna. Från Hunt som hänger från ett militärplan, spränger Kreml, klättrar upp för världens högsta skyskrapa till det skräckinjagande motorcykelhoppet (som fortfarande är seriens actionhöjdpunkt), har varje ny film försökt överträffa den förra.

Sedan McQuarrie tog över som fast regissör har han och Cruise valt ut spektakulära actionplatser och sedan skrivit handlingen så att den passar stuntet. Och i Final Reckoning har gott om tid avsatts för Hunt att hoppa, hänga, falla, simma, dyka och springa. Ofta bara i boxershorts så att 62-åringen kan flexa sin (imponerande) muskulösa överkropp.

Mängder av intensiva actionscener, varav den mest minnesvärda – och klaustrofobiska(!) – är en lång scen där Hunt kämpar mot tiden, vattnet, kylan och torpeder i fritt fall i den sjunkna ubåten. Här är Cruise, regissören, filmfotografen (Fraser Taggart) och klipparen i sitt esse. En helt enastående scen för actionhistorieböckerna! Värd biobiljetten på egen hand.

På filmaffischen ser vi Cruise hängande från ett litet flygplan, en annan scen som får det att kittla i magen, även om den är i längsta laget. Och just detta är symptomatiskt för den åttonde filmen, man har inte lyckats att ”kill your darlings” utan måste ha med allting. Så speltiden på nästan tre timmar går inte att försvara.

Cruise gör ännu en gång de flesta av karaktärens stunts och trots sin ålder är han fortfarande som gjord för att vara en non-stop Duracell-kanin, som springer, hoppar, slåss och skjuter – alltid med det där charmiga pojkaktiga leendet i ögonen och i mungipan. Actionhjälten har åldrats som ett gott gammalt årgångsvin.

Mission: Accomplished?

Vi kallade Dead Reckoning för ”Mission: Accomplished” och en av de bästa filmerna i serien. Final Reckoning är en förlängning av den sjunde filmen, men tyvärr inte alls lika fokuserad och intensiv.

Visst rycks vi med i Svalbards isiga natur, på havets iskalla och klaustrofobiska botten och av häftig luftakrobatik, och det är fortfarande ingen som springer lika fort som Cruise, men filmens insisterande svulstighet, omständighet och smått humorbefriade ton sänker helhetsintrycket ordentligt.

Detta är definitivt en underhållande actionfilm och Cruise bevisar ännu en gång att en actionfest inte behöver vara hjärndöd och meningslös. Men den borde ha klippts ned minst en halvtimme, haft ett tydligare fokus, stramat upp dialogen och kastat självgodheten i sjön. Då hade den inte ”bara” varit en bra actionfilm, utan en filmklassiker.

4 stabila stjärnor till Cruises underhållande verklighetsflykt-svanesång. Vila nu, Mr Hunt, 62 är en passande ålder för förtidspensionering – ” should you choose to accept it…”

Mission: Impossible – The Final Reckoning går upp på biograferna den här veckan och släpps för streaming (på SkyShowtime) någon gång i höst.

Filmografi, Mission: Impossible

• Mission: Impossible (1996, regi: Brian De Palma)
• Mission: Impossible 2 (2000, regi: John Woo)
• Mission: Impossible III (2006, regi: J.J. Abrams)
• Mission: Impossible 4 – Ghost Protocol (2011, regi: Brad Bird)
• Mission: Impossible 5 – Rogue Nation (2015, regi: Christopher McQuarrie)
• Mission: Impossible 6 – Fallout (2018, regi: Christopher McQuarrie)
• Mission: Impossible 7 – Dead Reckoning (2023, regi: Christopher McQuarrie)
• Mission: Impossible 8 – The Final Reckoning (2025, regi: Christopher McQuarrie)