Recension: MobLand, säsong 1

Vi såg nyss Helen Mirren som en stenhård, eldig och handlingskraftig ranchägare i Montana, i säsongsavslutningen av Yellowstone-prequelserien 1923.

I serieskaparen Ronan Bennetts (The Day of the Jackal) MobLand spelar Dame Mirren ungefär samma roll, som matriarken Maeve/”The White Queen”, gift med maffiapatriarken Conrad Harrigan (Pierce Brosnan, 007). Men till skillnad från förbudstiden i Montana befinner vi oss i London i nutid, där maffiafamiljen Harrigan styr merparten av stadens narkotikatrafik och nu siktar in sig på den växande fentanylmarknaden.

Men för att den irländska familjen ska kunna utöka sitt kriminella imperium måste de först göra sig av med sina fiender – och vänner …

 

Allt börjar med ett gangstermöte mellan Harrigan-familjen och de grekiska och turkiska maffiagrenarna i London, lett av Harrigans allt-i-allo Harry (Tom Hardy, Legend). Allt slutar lika misslyckat som Trumps riktningslösa och amatörmässiga försök till fredsförhandlingar mellan de ryska fanskapen och Ukraina. Helt skoningslöst röjer The Harrigans sina konkurrenter ur vägen, varefter Conrad lakoniskt konstaterar:

When I think of all the fucking Turkish delight I had to eat..

Tonen är satt!

Dysfunktionell familj

Den dysfunktionella familjen har en slående likhet med familjen Roy i Succession. Här finns en cynisk patriark som är hjärnan bakom alltihop och hans fru, styvbarn och halvsyskon som alla suktar efter pappas gunst. Det mest skötsamma av barnen är sonen Kevin (Paddy Considine, House of the Dragon), som är olyckligt gift med den oberäkneliga Lara. Tillsammans har de familjens svarta får, den enfaldige, bortskämde och imbecillt egensinnige sonen Eddie (en karaktär som har en skrämmande likhet med styvprinsen i den norska kungafamiljen).

Till allas förtret har festprissen Eddie en uppenbar tendens att göra bort sig och när hans beteende tar familjen till randen av krig med Londons näst mäktigaste maffiafamilj, ledd av Richie Stevenson (Geoff Bell) är goda råd dyra – men alla utgår från att Harry ska lösa allt med ett av sina vanliga magiska trick.

Men om det är någon i familjen som har en orubblig tro på rebellprinsen så är det hans farmor, som till sin farbrors (den oduglige losern Brendan) och halvfasters (den försmådda Serephina) stora frustration tar honom under sina vingar.

Och på hemmaplan kämpar Harry med att skilja på sitt jobb och sin uppgivna fru och dotter. Det hjälper verkligen inte att upprepade försök till parterapi slutar med att frun (Joanne Froggatt) dyker upp i ensamt majestät.

Kysser ringen

Familjen Harrigan arbetar enligt en kod som George W. Bush skulle ha nickat uppmuntrande till:

”Either you’re with us, or against us!”.

Här finns inget utrymme för gråzoner eller nyanser, man ska ovillkorligen ”kyssa ringen”.

Det är Pierce Brosnans karaktär som handlingen kretsar kring, men det råder aldrig någon tvekan om att det är Tom Hardy som är seriens stora stjärna och leading man. Visst är Brosnan mycket mer lyckad som hårdkokt brottsling med en förkärlek för att slänga ur sig svordomen ”cunt!” efter allt och alla, men det är egentligen Harry som sköter den dagliga driften av maffiaimperiet – och det är hans problem och personliga utmaningar vi engagerar oss i.

Varje uppgift är varken för liten eller för stor för att Harry ska lösa den. Oavsett om det handlar om sonsonens fuck ups, hantering av ”besvärande” lik, utpressning av rivaler, mord eller enkla körningar så förlitar sig hela familjen Harrington alltid på den förnuftige, bottenlöst lojale Harry. Han är i tjänst dygnet runt och får sällan mer än en klapp på axeln som tack.

Berättelsens kärna är varken särskilt originell eller särskilt subtil. Vi har sett otaliga filmer och serier om cyniska mafiosos med en förkärlek för extremt våld, psykopatiska drag och en total avsaknad av empati. Men det är den sköna, satiriska dialogen och de fantastiska skådespelarna som verkligen lyfter MobLand. Den vardagliga, lätt absurda pastischen mellan Conrad och hans barndomsvän Archie (Alex Jennings) är på egen hand värd ett par timmar i TV-soffan.

Hård och elegant

Till skillnad från en annan maffiaserie, den slappa och oeleganta Tulsa King, är den bitande fräscha humorn i MobLand mycket bättre, hårdare och vassare. Vi har nog aldrig sett en serie där svordomar har en mer framträdande plats i vokabulären, men det fungerar – något som passar Guy Ritchies (som har regisserat de första avsnitten) formspråk.

Serien väjer definitivt inte för de många klyschorna om gangsterfamiljer, men det är inte heller själva gängkriget mellan de två mäktiga maffiafamiljerna som håller oss engagerade – det är karaktärerna och deras personliga problem (och glädjeämnen) som vi ska känna igen oss i och som ska utlösa en känslomässig reaktion. Och med detta lyckas MobLand väl.

Harry, som gör sitt bästa för att bevara freden mellan Harrigan och Stevenson, vet innerst inne att ett krig är oundvikligt. Inte minst för att Conrad vill ha mer och mer makt (och pengar), men också för att den ena familjemedlemmen efter den andra bara är ute efter att skapa sin egen förmögenhet och ger blanka tusan i familjens bästa. När Stevensons son Tommy försvinner (till synes) i tomma intet, ligger bloddimman redan tjock i luften.

Dialogen är elegant fräck, satirisk och kryddad med brittisk humor, och handlingen är spännande och tar ett par oväntade vändningar. Ett sällsynt A-lag av skådespelare gör MobLand till något mycket större än en tretton-på-dussinet-thriller och ett medryckande musikspår understryker produktionens rakt igenom höga kvalitet.

Den här serien måste du se! 5 stjärnor till Hardy & Co.

Nordisk streamingpremiär är den 9 juni, då släpps det första avsnittet. Säsongen består av tio avsnitt, recensionen är baserad på de första fem.