Recension: Reservatet

Paradoxalt nog har den amerikanska streamingjätten Netflix, vid sidan av de lokala statliga TV-kanalerna, utvecklats till den ledande leverantören av skandinaviska dramaserier.

Nu bjuder serieskaparen och manusförfattaren Ingeborg Topsøe (Wildland) på ännu en kvalitetsserie från Danmark. En serie som både underhåller och ger oss något att tänka på, samtidigt som den sätter fingret på vår egen samtida och (relativt) snäva världsbild.

 

I en av de mest välbärgade och poshe förorterna till Köpenhamn bor den (utåt sett) framgångsrika affärskvinnan Cecilie (Marie B. Hansen, Arvingarna) tillsammans med mångmiljonärsadvokaten Mike (Simon Sears, Shadow and Bone). I sin hypermodernistiska villa uppfostrar de (eller rättare sagt: deras au pair Angel (Excel Busano)) sina två barn: den tystlåtne och introverta Viggo samt deras spädbarnsdotter.

Närmaste grannen är Mikes största klient, finansmagnaten Rasmus (Lars Ranthe, En runda till). Rasmus är inkarnationen av ”gamla pengar” och bor i grannskapet pråligaste herrgård tillsammans med sin troféhustru Katarina (Danica Curcic, Kastanjemannen) och deras unge tonårsson Oscar som har en lite ”okalibrerad” moralisk kompass.

Naturligtvis har båda familjerna var sin au pair (från Filippinerna), vilket de flesta av grannarna också har, men de som jobbar hos vardagsrasisterna Rasmus och Katarinas har en tendens att ”kasta in handduken” långt innan anställningsavtalet löper ut. Därför kommer det inte som någon större överraskning när deras senaste au pair, Ruby, plötsligt försvinner spårlöst.

Medan polisen och Rubys vänner letar efter henne roar de bortskämda grabbarna sig kungligt, i en chatt-tråd för ”De rika pojkarna” och delar videor med lättklädda flickor som de har smygfilmat.

Topsøes landsmaninna, regissören Susanne Bier, släppte förra året en Netflix-serie som berör samma teman som Reservatet. I The Perfect Couple får vi följa en stenrik familj från Nantucket (med Nicole Kidman i spetsen) som planerar det ultimata familjebröllopet. Ett ”obekvämt” dödsfall blir lite av en partybroms för en familj som anser sig helt stå över lagen och samhällets normer.

Men där The Perfect Couple bara skrapar på den perfekta ytan och serverar en polerad ”Elle Decor”-artikel, lika uppenbart konstruerad och artificiell som om vi hade bett AI att skriva en ”billig” kioskroman på ”bästa” amerikaniserade sätt, är Reservatet en mycket mer intelligent serie, med djup och fler dimensioner. Vi får dessutom konfrontera våra egna fördomar och vårt sätt att leva.

Curcic är fenomenal som den fullständigt verklighetsfrånvända, dekadenta rikemanshustrun – där allt handlar om ”keeping up the appearances” – och påminner på många sätt om den underbara karaktären Parker Posey i säsong 3 av The White Lotus. Katarina är definitivt inte en kvinna som hade klarat sig utan sin extravaganta livsstil och framskjutna sociala position.

Hennes bästa vän Cecilie har kämpat med förlossningsdepression och har en distanserad relation till sina barn – i praktiken är det Angel som uppfostrar dem. För att fly från tillvarons outhärdliga lätthet är hon en manisk joggare, njuter av (dyrt) vin och knockar sig till sömns med en näve sömnpiller varje natt. Skål!

Hennes hårt arbetande man jobbar långa dagar, har en förkärlek för hårdhänt sex – och bär på en mörk hemlighet. Mike är inte född med en silversked i munnen, utan har arbetat ihop sin förmögenhet. Rasmus vet däremot att han är rik – och att han förtjänar det. Något han, med ett sliskigt leende på läpparna, aldrig försöker dölja.

Gemensamt för dem alla är att de, precis som grabbgänget i finansdramat Exit, lever helt enligt sina egna normer och regler, i ett privat ”reservat” lite utanför resten av samhället. De gör som de vill och är inte beredda att ta några som helst konsekvenser av sina (ofta) vårdslösa och hänsynslösa val. Skulle det uppstå några problem så finns det advokater som kan sopa allt det obehagliga under mattan.

Därför blir det också en hel del friktion när en alltför ivrig mordutredare, den mörkhyade (!) rookien Aicha (Sara F. Traore), riktar sina misstankar och anklagelser mot Rubys värdfamilj.

Medias hårda strålkastarljus riktas mot den mäktiga och privilegierade finansfamiljen – som slår tillbaka hårt, inte minst eftersom Katarina inte finner sig i att granskad av ”den bruna utredaren”.

Katarina och Rasmus tar lätt och nonchalant på försvinnandet men Cecilie är betydligt mer orolig för Ruby och blir mer och mer övertygad om att ett brott har begåtts – och hon blir inte mindre orolig när Rasmus uttryckligen ber henne att undanhålla information från polisen. Men är hon villig att betrakta sig själv utifrån och konfrontera sin egen familjs förflutna?

Ju djupare vi tränger in i de två familjernas vardag och bakgrund, desto mindre sympatiska framstår de. På utsidan av ”reservatet” finns en desperat och nästan hjälplös grupp filippinier.

 

Handlingen är inte alltid lika subtil och oförutsägbar, och vi får inte heller se världens mest komplicerade kriminalgåta. Men huvudpersonerna, deras inskränkta tankesätt och beteende samt deras uppenbart uppblåsta självbild, förmedlas på ett föredömligt sätt – och är djupt underhållande.

Både Topsøe och regissör Per Fly målar ibland med för bred pensel, men när ensemblen levererar så fantastiska rollprestationer och hela produktionen andas kvalitet på alla områden (jag vill särskilt betona ett vackert och kreativt foto), är det bara att luta sig tillbaka i soffan och njuta av nordiskt drama när det är som bäst.

Reservatet marknadsförs som en miniserie – men om det går så tar mer än gärna en vända till med detta fascinerande och lite motbjudande persongalleri. 5 stjärnor.

Samtliga sex avsnitt släpps på Netflix den 15 maj. Recensionen är baserad på hela säsongen.